Historien om Skidsport

0

Ursäkta mig, Har ni pingisbollar? ”nja…” vänta lite säger någon och vips så ligger ett fem-pack Stigas trestjärniga pingisbollar på kassadisken. 39 kronor står det på förpackningen och den lite utsuddade nian på den gulnade och kantstötta prislappen berättar att pingisbollarna har legat och dammat ett tag ner i källaren på Åre Skidsports lager.
Historien om vår butik sträcker sig tillbaka över sextio år i tiden och det är därför inte så konstigt att på lagret finns det både pingisbollar, minkolja och hickoryskidor med skruvad stålkant. Eller så beror det på vår ovilja i familjen att rensa ut gamla saker, förr eller senare kommer det mesta till användning.
När jag var yngre var Knesset mitt favoritprogram på TV. Kristian Luuk och hans kompisar satt och pratade i mun på varandra kvällarna i ända i den då nystartade ZTV. Lustigt nog upplever jag idag lite samma känsla nära på varje dag i mitt jobb på Åre Skidsport.
Butiken formligen kryllar av personer och personligheter, gamla som unga, skid- som snowboardåkare eller cyklister. Alla med samma brinnande intresse för sin hobby och ovilja att vika ner sig, alla med ett enormt hjärta. De personerna är lika mycket Åre Skidsport som butiken i sig och alla de produkter som ryms inom dess väggar. Men för att förstå vad som har format Åre Skidsport till vad det är idag får man öppna de dammiga historieböckerna och söka sig bakåt i tiden.

 

Skidverkstad Gustav Larsson startades av personen med samma namn 1949. Gustav drev inte bara en butik utan körde även Bergbanan som går från Åre torg och tävlade i alpin utförsåkning, något han var en naturbegåvning i. Gustav föddes 1914 i Åre, fritiden var fylld av friidrott-
och cykeltävlingar på sommaren, om vintern var det alpint och längd som gällde som sig bör i en liten by vid Åreskutans fot. ”Skutan runt” kördes på längdskidor och stenhårda störtloppstävlingar gick av stapeln från Tusenmetersplatån.
Under en tävlingsdag började deltagarna gå klockan 05.00 från byn för att hinna ta sig upp till start. Banan gick från Tusenmetersplatån till Västra ravin, ner genom Susabäcken och avslutades vid Fjällgården.
1928 ställde Gustav Larsson upp i sin första störtloppstävling, tidsenligt iklädd spetsbyxor och lumberjacka, under fötterna satt ett par hemmagjorda björkskidor monterade med bindningar med lös häl. Gustav slog sig fullständigt sönder och samman men kände ändå någonstans innerst inne att ”det här med skidåkning är någonting för mig”.

När Gustav Larsson för första gången åkte utomlands var det till Olympiaden i Garmisch-Partenkirchen 1936.
Gustav skadade sig oturligt nog och kunde inte delta i tävlingen.
Andra världskriget blev ett stort avbräck för hans alpina karriär och det märktes när Gustav blev uttagen till sin andra stora tävling i italienska Cortina d’Ampezzo 1941. Träningen gick väldigt bra men den orutinerade Larsson vallade bort sig i tövädret och kom på en blygsam 16:e plats i störtlopp och 14:e plats i slalom.
I ett brev till Svenska skidförbundet efter tävlingarna skrev Gustav Larsson: ”Vallningen är problemet. Vi är långt efter de mellaneuropeiska åkarna som vallar med paraffin och någon specialvalla som vi aldrig har hört talas om. Man vallar med strykjärn, det kunde jag aldrig tro”.
Gustav såg med nyfikna ögon påall den utveckling som skedde i Alperna vid den här tiden med linbanor, skid- verkstäder, skidskola och fjällräddning, och tog med sig en stor dos inspiration och nytänkande tillbaka hem till Åre. För en utomstående känns det onekligen som att en av grundstenarna till vad som idag är Åre Skidsport läggs precis just där och då.

1940 gifte sig Gustav Larsson med Willi Röstlund och de fick med tiden två barn, 1942 föddes Yngve och tre år senare Mats. Gustav blev inkallad i två år under den sista delen av andra världskriget, vilket gjorde att hans tävlande avtog. Men åka skidor, det kunde Gustav Larsson fortfarande. Än idag innehar han rekordtiden för Årebragden, en mytomspunnen störtloppstävling från Skutans topp, hela vägen ner till Åre torg: 4,05,2, från vintern 1944.
Rekordtiden sattes på träskidor med läderpjäxor. Att först gå upp till Skutans topp för att sedan blåsa ner till byn på lite drygt fyra minuter i opistad terräng är mer eller mindre en overklig prestation, även med dagens mått mätt. Och alla som på allvar tycker att dagens alpinåkare är riktiga hårdingar måste nog titta i backspegeln både en och två gånger. Alternativt sätta livet på spel och försöka slå den tiden.
Fyra år senare startade Rolf Hafstad, tillsammans med Hasse Hansson, Ture Isberg och Gustav Larsson, Åre skidskola. Man höll till i källaren på Sporthotellet där man hade en skidverkstad och dessutom drev med färdlederi och fjällräddning. I verkstaden monterades stålkanter
och penslades belag, man kantade och vallade. Uthyrning och försäljning drog igång och siluetterna av en modern skidbutik i fjällmiljö började bli allt mer synliga.
Gustav Larsson skrev i ett brev från den tiden att ”L.A. Johnssons skidor är bäst”. Skidorna tillverkades i Östersund och var 220 centimeter långa med snedställd specialkant och kostade hela 60 kronor. B. Sandströms skidor spåddes även de slå igenom då de var tillverkade av hickory (valnöt). Bindningarna som gällde var Kandahar (namnet är för övrigt hämtat från ett berömt skidåk i St. Anton Am Arlberg) med vristspänne. Produktutvecklingen bland skid- och pjäxtillverkarna hade nu bara börjat, det skulle ske mycket över tiden på de punkterna.

Åre Skidsport/Åre Skidverkstad öppnade 1949 på torget i det då nybyggda huset där butiken fortfarande håller till. Dock i betydligt mindre lokaler, hela butiken rymdes på den lilla yta där skiduthyrningen idag huserar. Makarna Larsson drev skidbutik och hyrde dessutom ut rum i huset för besökare utifrån. Ture Isberg jobbade dagtid och Gustav hjälpte till på kvällarna när passen i Bergbanan var slut.
Alpina VM i Åre 1954 gav inte den tillströmning av turister man hoppats på så under 60-talet började sonen Yngve jobba tillsammans med Gustav i butiken. Några år senare, 1967, tog Yngve över verksamheten från sin far, samtidigt som många av hans vänner från byn tvingades att flytta för att kunna försörja sig.
Även Yngve gav sig iväg till Göteborg för att jobba på Volvo efter lumpen. Vistelsen där blev kort, ganska snart fick han hemlängtan och bestämde sig för att flytta tillbaka hem till Åre efter bara fem månader, och stanna där. Åre Skidsport utvecklades långsamt till en trygg affärsverksamhet. Fortfarande tvingades Yngve jobba som brandman, snickare och tillsynsman för radiomasterna i trakten sommartid för att få ekonomin året att gå runt. I början av 70-talet träffade Yngve sin blivande fru Atti och det sa ”klick”.
1973 var ett både sorgens och glädjens år. Yngves och Attis första barn Peter föddes, samma år som Gustav Larsson hastigt gick ur tiden, blott 59 år gammal. Han fick varken uppleva sina barnbarn eller det omtalade ”Åreprojektet”, byggandet av Kabinbanan, tre år senare.

Sverige stod stilla, Stenmarks-epoken hade ökat intresset för utförsåkning enormt i Sverige och Åre bygges ut med en rasande hastighet. Konkurrensen blev än mer påtaglig i byn när Pocke Nilsson och Olle Rohlèn, som efter sina avslutade alpinkarriärer i Alperna öppnade butiken Skidåkarna. Samtidigt etablerade sig allt fler sportaffärer och skiduthyrningar i den lilla byn.
1977 slog Daniel Larsson upp ögonen för första gången samtidigt som hela familjen jobbade långa pass i butiken för att hinna med allt som behövdes skötas och få ekonomin att gå runt.
Den personliga skidåkningen hade inte högsta prioritet men skidåkarna kikade in på Åre Skidsport för att sitta på verkstadsbänken och dricka kaffe och snacka lite skit. Precis som idag.

I början av 80-talet var årsomsättningen 482 000 kronor. Inköpen skedde genom personliga besök av försäljarna i butiken och min nyfikenhet var stor på produktutvecklingen, men misstron på hållfastheten var ibland lika stor. Jag var väl inte en enkel kund, men trogen vissa varumärken, delvis beroende på trivsamma säljare och fakturorna betalades alltid i tid. Jag hade ungefär 100 par hyrskidor, sålde längd- och turutrustning, lite slalomskidor och skidglasögon.
För mig har det alltid varit viktigt att kunna reparera saker. Min verkstad var otroligt välförsedd med reservdelar, ren och var sak på sin plats. Jag sparade alltid spännena på vissa pjäxor innan jag slängde skalet och var glad när jag kunde fixa en kunds gamla pjäxor billigt och skidåkaren i sin tur blev nöjd. Jag fann en tillfredsställelse i jobbet när gamla prylar kunde repareras, något som ofta skapat stor munterhet bland personalen på Åre Skidsport genom åren.
Jag har också tagit strid med vissa bindningsfabrikat när plasten inte höll mot kylan och därför fick kunden nya bindningar nästan gratis. Reklamationer är reklamationer – jag blev inte rik, men rätt skall vara rätt.

Det var många Åreentusiaster bland mina kunder och mot mitten av 80-talet hördes många röster som pockade på en utbyggnad av butiken. Jag fick ett ritningsförslag av en intresserad kund som vi lämnade in till byggnadsnämnden, en dag ringde telefonen och Jämtlands läns Sparbank frågade om vi var intresserade att hyra ut lokaler till dem. Atti var entusiastisk men jag ville fundera på saken. Tack och lov hade vi en bra ekonom i Sten-Inge Olsson som hjälpte oss fatta rätt beslut, och det var att bygga ut.
Projekteringen och bygget gick otroligt fort. Sparbanken fick de lokaler de vill ha och vi fyrdubblade ytan för affären. Åre Skidsport blev i samma veva ett aktiebolag.

Vi arbetade själva alla dagar i veckan, men nu behövde vi vara fler för att klara verksamheten. Vi var ofta rejält avundsjuka på alla bekanta som vinkade glatt när de passerade på väg till backen men innerligt tacksamma för alla stamkunder som fortsatte att handla hos oss. Många kom in bara för att prata och dricka kaffe i verkstaden. Våra entusiastiska grannar, ICA-handlarna Hans och Marie Hedblad, arbetade till sent på kvällarna. Hans hade inte heller tid att åka skidor dagtid och dessutom började han tidigt på morgonen med att städa butiken. På en klubbfest med Åre Slalomklubb beklagade han sig för Kristina Hansson som är en initiativrik tjej, hon talade om för Hans att han visst hade möjlighet att åka skidor – om han gjorde det på morgonen istället. “Gå upp på Åreliftarna och prata med Nalle du så ordnar det sig”, sade hon. Kristina hade rätt! Nu kunde Hans och jag åka skidor klockan sju, istället för vid åtta, varje morgon innan jobbet! Så småningom under namnet ”Morgonpatrullen”, som rapporterade om nypistade backar till ”Lunkan” i Radio Åre från Hummelstugan, där vi hade afterski vid fem över nio på morgonen.
Vi blev självklart lite besvikna när Skistar efter 18 år drog in tillståndet men samtidigt förstod vi att fler ville uppleva den skidåkning som vi fick.

 

Runt millennieskiftet kände att det behövdes en stor förändring i verksamheten men att det inte var jag som skulle driva den, utan den personen som skulle ta över Skidsport efter mig. Jag ville inte sälja verksamheten och tillsammans med Atti pratade vi ofta om vem av våra två pojkar som skulle ta över, men för henne var det aldrig självklart att någon av dem skulle göra det. Vår son Peter visade tidigt intresse för verksamheten och var en bra säljare och duktig hjälp i firman.
Men det blev till slut hans lillebror Daniel som skulle hoppa in i Åre Skidsport på allvar efter att han gått klart freestylelinjen på skidgymnasiet och kommit hem från FN-tjänst i Bosnien och såg Åre med nya ögon.
Daniel fick fria händer att utveckla företaget och vi såg en möjlighet att utvidga affärsytan. Dels genom att vi byggde en ny entré mot torget, dels med en övervåning. Håkan Nilsson ritade och med expressfart hann Daniel öppna i nya lokaler lagom tills säsongsstarten den 11 december 2002.
Atti och jag är oerhört stolta över att Daniel valde sin egen nisch. Lokalerna är bra, företaget stabilt och timingen rätt. Jag har lämnat över en möjlighet till försörjning
i Åre, allt annat skapar han själv. Ungarna flyger, jag är fastighetsskötare och kamrer och tycker att det är kul att hjälpa till.
Atti och jag åker numera så mycket skidor vi vill och kan prova alla nyheter på marknaden. Så nu vinkar vi glatt till Daniel och Skidsports personal när vi går till backen varje morgon och vi förstår precis hur det känns när de står där och med avund ser oss gå iväg med skidorna på axlarna.

Yngve Larsson 2010

Efter att Daniel tog över stafettpinnen i familjeföretaget fortsatte Åre Skidsport att utvecklas. Snowboards, twintips och breda puderlagg pryder nu Åre Skidsports väggar i samma veva som många svenskar börjar göra ett namn för sig i stora friåkningstävlingar över världen, flera av dem kommer från Åre och är stammisar i butiken. Downhillcyklingen slog ner som en bomb i byn när Skistar öppnade en bikepark för fem år sedan och liftarna snurrar nu året om. Cykelmeckdemonen Klas Hägg jobbade i verkstaden under några år och lade grunden till ett lätt fanatiskt cykelintresse, i både byn och butiken, som fortfarande växer stadigt för varje år.
60-årsfesten 2009 firades med alla som någonsin jobbat hos oss på Åre Skidsport och många av de vänner som vi skapat under alla dessa år. Det var en fantastisk upplevelse, att få träffa alla som genom åren varit med och satt sin prägel på butiken. Det blev en kväll med hög ljudnivå, många skratt och sköna anekdoter och efter att ha lyssnat på alla dessa rövarhistorier är en sak säkert, det verkar
ha varit samma känsla i butiken under alla år, ett gäng högljudda, bullriga, glada och sjukt entusiastiska skid-, snowboardåkare och cyklister som passerat genom dörrarna och stannat till en stund. Alla har satt sin prägel på det som idag är Åre Skidpsort.
I skrivande stund har butiken växt ännu ett hack, ytterligare en vägg är riven. Denna gången på övervåningen, idag säljs skidor, snowboards och pjäxor i det som en gång var Willis och Gustavs Larssons vardagsrum och kök. Det är nog en förändring ingen av dem kunnat förutspå för 61 år sedan.
Utvecklingen går idag i en rasande takt både i byn och butiken men vi ska aldrig glömma att den i Åres historia som åkt snabbast nerför Åreskutan heter Gustav Larsson, han gjorde det på ett par träskidor i prima björk och han gjorde det på tiden 4,05,2.